We're accustomed to glamour in London SE26: Kelly Brook and Jason Statham used to live above the dentist. But when Anouska Hempel's heels hit the cracked cement of the parking space outside my flat, it's hard not to think of those Picture Post photographs of royalty visiting bombed-out families during the second world war. Her mission in my modest tract of suburbia is, however, about more than offering sympathy. Hempel—the woman who invented the boutique hotel before it bore any such proprietary name—has come to give me information for which, judging by the spreads in interiors magazines and anxious postings on online DIY forums, half the property-owners in the Western world seem desperate: how to give an ordinary home the look and the vibe of a five-star, £750-a-night hotel suite. To Hempelise, in this case, a modest conversion flat formed from the middle slice of a three-storey Victorian semi.
"You could do it," she says, casting an eye around my kitchen. "Anyone could do it. Absolutely no reason why not. But there has to be continuity between the rooms. A single idea must be followed through." She looks out wistfully over the fire escape. "And you'd have to buy the house next door, of course." That's a joke. I think.
...
It's worth pausing, though, to consider the oddness of this impulse. The hotel room is an amnesiac space. We would be troubled if it bore any sign of a previous occupant, particularly as many of us go to hotels in order to do things we would not do at home. We expect a hotel room to be cleaned as thoroughly as if a corpse had just been hauled from the bed. (In some cases, this will actually have happened.) The domestic interior embodies the opposite idea: it is a repository of memories. The story of its inhabitants ought to be there in the photos on the mantelpiece, the pictures on the wall, the books on the shelves. If hotel rooms were people, they would be smiling lobotomy patients or plausible psychopaths. | Vi är vana vid glamour, i Sydenham, sydöstra London: Kelly Brook och Jason Statham bodde en gång på våningen över tandläkaren. Men när Anouska Hempels höga klackar slår i den spruckna cementen i parkeringsplatsen utanför min lägenhet, är det svårt att inte tänka på bilderna, i Picture Post, av kungligheter på besök hos bombdrabbade familjer under andra världskriget. Hennes uppdrag, i min anspråkslösa del av sovstaden, handlar emellertid om mer än att visa medkänsla. Hempel – kvinnan som uppfann designhotellet med samma namn redan innan det hette så – har kommit för att ge mig information som, att döma av inredningstidningarnas helsidesuppslag och ivriga inlägg i hemmafixarnas nätforum, är vad var och varannan av västvärldens fastighetsägare suktar efter: hur man ger ett vanligt hem samma utseende och känsla som en femstjärnig hotellsvit à 750 pund per natt. Att ”hempelisera”, i detta fall, en oansenlig lägenhet skapad genom ombyggnad av det mellersta planet i ett viktorianskt trevåningsradhus. ”Du kan klara det”, säger hon och ser sig omkring i mitt kök. ”Vem som helst kan klara det. Absolut inget som hindrar det. Men det måste finnas en röd tråd mellan rummen. En och samma idé måste genomföras fullt ut.” Hon blickar tankfullt ut över brandtrappan. ”Och du skulle behöva köpa grannhuset, såklart.” Det var ett skämt. Tror jag. … Dock är det värt att stanna upp och betänka över det besynnerliga med denna drift. Hotellrummet är ett utrymme som lider av glömska. Vi skulle förskräckas om det bar minsta lilla spår av en tidigare invånare, särskilt som många av oss tar in på hotell för att göra sådant vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att hotellrum skall rengöras lika grundligt som om man just fraktat bort ett lik från sängen. (Ibland har det faktiskt varit fallet.) Den ombonade interiören förkroppsligar en motstridig tanke: den är en förvaringsplats för minnen. Berättelsen om dess invånare borde finnas på plats i porträtten på spiselkransen, tavlorna på väggarna och böckerna i hyllorna. Om hotellrum vore människor, vore de leende lobotomipatienter eller lismande psykopater. |